Lsd..

Jag önskar att du inte visste vem jag var, då hade du inte behövt bli sårad när jag valde att dra.

 

Jag tror inte att den här världen är för mig.

 

Jag vill inte leva som jag gör.. Har ingen ork eller motivation till att ta tag i något längre.. Men om det är så mycket bättre att ha mig kvar i den här världen får jag väl stanna. För er skull. 

 

 

Har inte skrivit på ett tag då jag inte haft behov utav att skriva av mig.
Kan ju erkänna att det är lite skönt att sitta och knappra på datorn.

 

Tanken att avsluta mitt liv är väl inte så attraktiv längre men jag kommer inte över rädslan över att behöva leva som jag gör nu. - Isolerad, handikappad.

 

Jag är rädd för att stanna men jag är livrädd för att börja gå.
Jag ska träffa en terapeut i slutet av denna månad.. Det är mitt steg tillbaka in i livet.
Jag är livrädd för att ens lyfta benet.
Jag ogillar hur mitt vardag ser ut idag, well bortsätt från att jag har en underbar pojkvän som ofta är här och gör mina dagar ljusare.
Men en dag när jag är ensam går jag upp på morgen, tar en kopp kaffe och en cigg.. Sitter och stirrar upp i taket och lyssnar på musik, äter middag, fixar till djuren och sen sover jag. Nästa dag -> repeat. 
Jag är så uttråkad och deppig att det kliar i kroppen tills det går över till aggression. 

Men jag är trygg.

 

Att ta ett steg in i det "normala" känns otroligt läskigt och obehagets läge i bröstet är kritiskt.
Jag kan inte se mig sitta på en buss på väg till jobbet och liknande... Att ens kliva upp ur sängen på morgonen krävs mer energi och motivation än ni kan tänka er.. Att gå och lägga sig på kvällen och veta att du kommer vakna är en katastrof. Att inte kunna fly från dessa problem är en sjukdom, en plåga och veta att man "måste".

 

Mina läkare har förklarat för mig att min hjärna är liknande till ett barns, min ångest har fängslat mig och alla intryck från världen utanför lägenheten är ett hot, ett ovetande och en läskig miljö.
Mina år av sjukdom har slitit ut min hjärna och har gjort den okapabel att lära sig att tex en bussresa inte är farlig.
Min isolation har gjort mig blind och ovetandes om omvärlden och jag kan inte lära om den.
Kemin i min hjärna har jobbat klart.. Det känns hemskt att veta att jag ej klarar det på min egen hand..
Jag är lärd genom smärta och rädsla och det är allt jag kan se.
Jag måste äta medicin som gör min hjärna kan fungera normalt igen. Det känns lite som att jag är doomed.
Jag upplever samma rädsla som en person som varit i krig/terrordåd har upplevt.. Men utan anledning.

Folk vill hjälpa mig, är tacksam men rädd. Det blir någonslags press.. För jag vet att jag kommer göra mig själv eller de besvikna.
Jag kan inte leva upp till vanliga standards, jag är ett öppet sår..

 

Folk förstår sig ofta inte på hur det kan ha gått så långt, folk förstår ofta inte mig då mina problem ej är synliga.
Jag är trevlig, glad och social när jag träffar mina vänner... Får ofta "Men du som är så glad kan ju inte vara ledsen". Kastar osynligt bajs i era ansikter, döm mig inte för vad ni ser.. Jag kanske inte har kroppen full med ärr.. Men tro mig, insidan är endast trasig vävnad. Det kommer ta år av rehabilitering för mig att kunna läka.. Vet inte om jag är redo.. 

Nu börjar jag bli dåsig så ska kanske hinna ut på en till cigg. Godnatt.

Har jag längtat.. Efter någon som liknade dig.
Det finns inget bättre än att få vakna och se dig.
Känna dina andetag mot min nacke.
Din doft och din värme.

Din beröring skickar ut små elektriska stötar som får mig att känna mig älskad och omhändetagen.
Att få känna dina läppar mot mina får mig lätta ifrån alla problem som dränker mig.

Du får mig att kunna se hoppet som jag aldrig skulle se annars.
Jag tror på dig, du är människan som har bevisat för mig att det finns annat än idioter.
Du får mig att se igenom de tjocka molnen av ångest.

Jag har sagt det flera gånger men..

Jag skulle aldrig klara mig utan dig.
Det skriver/säger jag inte för att sätta press på dig, utan.. Det är mitt sätt att förklara hur mycket jag uppskattar dig.
Hur mycket du hjälper mig.
Jag hoppas verkligen att du förstår vilken underbar människa du är.. I really do.

 

Jag är ledsen att jag ibland nämner att du skulle ha det bättre med någon annan
Jag känner bara att jag inte kan ge dig allt du gett mig:
Du förtjänar någon som kan finnas på det sättet du finns för mig.
Jag är sängliggandes och min framtid är ännu oklar.
Jag är bara rädd att jag inte ska vara tillräckligt, för det är allt jag vill.

Jag vill kunna göra saker du tycker är roliga.

Jag vill kunna åka hem till dig.
Jag vill hitta på saker..
Men jag kan inte. 
Förlåt.

 

Hade jag inte haft dig skulle jag inte ha något att leva för.
Vill förtsätta för vår framtid och för att jag älskar dig.

 

Fuck this shit. 

Förbannad. 

Vill inte dö men snälla avliva mig . 

Varför, jag förstår verkligen inte.
Jag orkar inte med mina humörsvägningar just nu.
När jag kommer in i mitt rum och inte ser dig sitta på min säng sjunker det i bröstet direkt.

Allt är okej, det är inget som är jätte jobbigt men det är nytt.

Är det en del av att vara kär?

 

När jag sitter ensam på mitt rum har jag ett tomt ansiktsuttryck, ser säkert ut som en säl.
Allt är okej, men jag vill skrika.
Skrika för att det gör ont
Skriva för att lätta på ångesten

Men jag kan inte

Jävla problem

 

Det som är jobbigt med att vara psykiskt sjuk är att, i mitt fall..
Ser jag allt det fina jag har runt mig, jag uppskattar det och ser saker på den ljusa sidan.
Jag har hopp om morgondagen, jag vill ut och utforska.
Jag ler, MEN jag kan inte hjälpa att jag mår dåligt över att behöva leva.
Åh, blir lite arg.
Alla bra saker som händer, allt roligt som får min värld och snurra lindrar bara smärtan men har ej börjat läka såren än.

 

Jag vill berätta för dig, ska inte behöva skriva av mig på denna jävla blogg.
Jag kan inte hjälpa att jag känner mig som en tygnd på dina axlar..
Nu när du äntligen mår lite bättre så vill jag inte dra ner dig på jorden igen, jag vill att du ska vara lycklig uppe bland molnen.
Jag vill lägga dig framför mig, vill ge allt jag kan ge och allt jag har kvar..
Jag vill inte vara den som gnäller hela jävla tiden.

Vill ha ett mörkt litet panicroom under mitt skrivbord där jag kan krypa in så att världen slipper se mig.
Sitta och krama om knäna i ensamheten och vänta tills det känns lite bättre.

 

Jag vill kunna säga att allt är bra för att jag menar det.. Inte bara för att lindra din oro.
Du vet att jag ljuger när jag säger det.

 

Du är det finaste som finns, bara att få dra mina fingertoppar längst din kind får mig att känna mig bättre.
Att vara med dig tar mig bort från alla problem och sätter mig i trygghet och lycka.
Vad jag känner för dig går inte att beskriva med ord eller bilder.
Det är bara en känsla av något pure som ligger och swirlar runt i hela kroppen.

Med dig kan jag andas

Med dig kan jag vara mig

Med dig kan jag vara

Med dig kan jag känna

 

Du hjälper mig att skillja på verkligheten, du öppnar mina ögon för hur vackert allt är och att det är möjligt för mig att må bra.
Att jag förtjänar att må bra.

Hur du på bara några månader har lyft upp mig.
Räddad mig från att drunka genom att ta bort tyngderna från mina lemmar. 
Kan du då förstå varför jag inte vill att du ska se att jag mår dåligt?
Kan du då förstå att jag kämpar allt jag har för att visa att du hjälper mig och att jag uppskattar din existens till grunden av atomerna som bygger upp dig. 

 

Jag vill rädda dig från att du ska känna dig värdelös eller besviken.. För du är inte värd det.
Jag älskar dig, I do. 

Jag försöker allt jag kan, förlåt att det inte är enough ibland. 

 

Jag har ont. 

 

Har suttit och skrivit i massa skattningar.
Gillar inte att känna efter, det är extremt jobbigt.
Nu har jag suttit och klickat in massa grejer om hur jag mår och i vilken grav jag upplever saker.

När jag tänker igenom och sen svarar känner jag verkligen att något är fel.
Det ska inte vara såhär.
Jag vill inte leva såhär. 
Hoppas att det går.

 

 

 

Jag kan tycka att vänner är helt amazing att ha, men vilka vänner är egentligen bra för en?

Enligt mig går en vänskap ut på att man ska ge varandra energi, man ska inte behöva vara rädd för att hålla tillbaka, man ska inte behöva bete sig eller tänka på vad man säger.
Självklart menar jag ju att man alltid använder sunt förnufft.
Men jag menar simpelt att man aldrig ska behöva anpassa sig efter vad ens vän tycker. 
Man ska kunna vara sig själv utan att behöva vara tillbaka dragen för att personen kanske blir "arg" eller liknande.

Jag har många människor runt omkring mig, men bara få jag faktiskt kallar vänner.
I min unika samling av vänner finns de mest underbara människor, människor som faktiskt kan se mig.
Se igenom min negativa aura, folk som kan se igenom mina gnäll och rop på hjälp, se igenom mina uttryck.
Mina vänner är de som ser hur jag mår och ändå älskar mig för den jag är.

 

Jag älskar er också och utan er hade jag bara varit smutsen under någons skor.
Jag är så innerligt tacksam för att få ha er i mitt liv.
Hade det inte varit så att jag var extremt rädd för exakt allt så hade jag gjort mitt allt för att få

kunna finnas för er, vara med er.

 

För mig betyder det något enormt mycket att få ha er i mitt liv.
Jag kan inte förstå varför ni stannar kvar trotts att jag gång på gång behöver säga nej och vara en egoist.
Tack för att ni förstår mig och jag hoppas att jag kan gott göra er någon gång innan vi dör.

 

Jag har förhandlat med mig själv, legat och tänk ganska mycket nu.
Jag kanske är en submessiv liten skit unge, men jag vill försöka se något värde i mig själv!
Jag tänker inte ha några vänner som snor min energi, vänner som får mig att känna mig tvingad.
Vänner som får mig att må dåligt över att jag inte kan vara som alla andra.
Vänner som inte tar hänsyn till mina problem.
Vänner som tar min undergivenhet som ett advantage och använder det mot mig.

 

Det är ni som är problemet, det är ni som får mig att känna mig paranoid och osäker.
Jag tänker inte tänka på mina handlingar för att skydda mig från att ni ska bli sura.

Fyfan för er säger jag bara, jag vill inte ha er i mitt liv.
Jag kan inte ha er i mitt liv för det får mig inte att må bra.
Jag vill må bra. 

 

Det gör extremt ont.

Man älskar sina vänner och man blir extremt glad varje gång de frågar om man vill ses.
Det som gör ont är att varje gång behöva säga nej. 
Att behöva neka att träffa dom man älskar och håller nära.
Jag vill kunna vara i eran närhet, jag vill kunna åka till er, jag vill kunna träffa er i stan eller liknande.
Men det går inte, min ångest tar över.

Det känns som att jag sträcker ut en osynlig hand som någon ska ta tag i, visa mig att det inte är farligt att vara ute.

Det gör så ont att vilja något men att det inte går.
Jag vill kunna gå till skolan och leva som er som vågar.
Det är en osynligvägg som håller mig inlåst i mina egna känslor, skriker inombord men det är ingen som hör mig.

 

Jag älskar er, ge inte upp på mig snälla...

 

 

Måste väl ta och skriva någon vidare presentation eller liknande.
Har inte bloggat på extremt länge men tänkte börja något smått igen.

Jag behöver skriva av mig, jag går och släpar på extremt många olika tankar, både bra och dåliga.
Kan knappt tänka en tanke utan att den ska dränkas i annat.
Från skolan till vänner, från vänner till ångest, från ångest till livet osv. 
Inget går riktigt som jag vill just nu.

 

Denna blogg kommer nog mest gå ut på att jag beskriver mina känslor.
Det blir nog enklare att läsa sina tankar på svart och vitt än att tolka dom.

 

Vill ni ha något att garva åt kan ni ju kolla igenom mina tidigare inlägg, kan också skriva att jag inte är tillsammans med Joakim längre.

 

Sov över hos Joakim, trevligt.. <3 :D
Sedan nästa dag/Idag. Tittade vi på The darkest hour! Handlade om elaka energi tjuvar.. xD Den var awesome..
Tyckte jag iaf C: Är täppt i näsan och orkar inte skriva.

Men du vet att jag älskar dig <3



Hittade ingen passande bild. Fick bli på Ichigo och en Menos ):