Det är jobbigt.
Det gör extremt ont.
Man älskar sina vänner och man blir extremt glad varje gång de frågar om man vill ses.
Det som gör ont är att varje gång behöva säga nej.
Att behöva neka att träffa dom man älskar och håller nära.
Jag vill kunna vara i eran närhet, jag vill kunna åka till er, jag vill kunna träffa er i stan eller liknande.
Men det går inte, min ångest tar över.
Man älskar sina vänner och man blir extremt glad varje gång de frågar om man vill ses.
Det som gör ont är att varje gång behöva säga nej.
Att behöva neka att träffa dom man älskar och håller nära.
Jag vill kunna vara i eran närhet, jag vill kunna åka till er, jag vill kunna träffa er i stan eller liknande.
Men det går inte, min ångest tar över.
Det känns som att jag sträcker ut en osynlig hand som någon ska ta tag i, visa mig att det inte är farligt att vara ute.
Det gör så ont att vilja något men att det inte går.
Jag vill kunna gå till skolan och leva som er som vågar.
Det är en osynligvägg som håller mig inlåst i mina egna känslor, skriker inombord men det är ingen som hör mig.
Det gör så ont att vilja något men att det inte går.
Jag vill kunna gå till skolan och leva som er som vågar.
Det är en osynligvägg som håller mig inlåst i mina egna känslor, skriker inombord men det är ingen som hör mig.
Jag älskar er, ge inte upp på mig snälla...
Kommentarer
Trackback
