Lsd..

Har suttit och skrivit i massa skattningar.
Gillar inte att känna efter, det är extremt jobbigt.
Nu har jag suttit och klickat in massa grejer om hur jag mår och i vilken grav jag upplever saker.

När jag tänker igenom och sen svarar känner jag verkligen att något är fel.
Det ska inte vara såhär.
Jag vill inte leva såhär. 
Hoppas att det går.

 

 

 

Jag kan tycka att vänner är helt amazing att ha, men vilka vänner är egentligen bra för en?

Enligt mig går en vänskap ut på att man ska ge varandra energi, man ska inte behöva vara rädd för att hålla tillbaka, man ska inte behöva bete sig eller tänka på vad man säger.
Självklart menar jag ju att man alltid använder sunt förnufft.
Men jag menar simpelt att man aldrig ska behöva anpassa sig efter vad ens vän tycker. 
Man ska kunna vara sig själv utan att behöva vara tillbaka dragen för att personen kanske blir "arg" eller liknande.

Jag har många människor runt omkring mig, men bara få jag faktiskt kallar vänner.
I min unika samling av vänner finns de mest underbara människor, människor som faktiskt kan se mig.
Se igenom min negativa aura, folk som kan se igenom mina gnäll och rop på hjälp, se igenom mina uttryck.
Mina vänner är de som ser hur jag mår och ändå älskar mig för den jag är.

 

Jag älskar er också och utan er hade jag bara varit smutsen under någons skor.
Jag är så innerligt tacksam för att få ha er i mitt liv.
Hade det inte varit så att jag var extremt rädd för exakt allt så hade jag gjort mitt allt för att få

kunna finnas för er, vara med er.

 

För mig betyder det något enormt mycket att få ha er i mitt liv.
Jag kan inte förstå varför ni stannar kvar trotts att jag gång på gång behöver säga nej och vara en egoist.
Tack för att ni förstår mig och jag hoppas att jag kan gott göra er någon gång innan vi dör.

 

Jag har förhandlat med mig själv, legat och tänk ganska mycket nu.
Jag kanske är en submessiv liten skit unge, men jag vill försöka se något värde i mig själv!
Jag tänker inte ha några vänner som snor min energi, vänner som får mig att känna mig tvingad.
Vänner som får mig att må dåligt över att jag inte kan vara som alla andra.
Vänner som inte tar hänsyn till mina problem.
Vänner som tar min undergivenhet som ett advantage och använder det mot mig.

 

Det är ni som är problemet, det är ni som får mig att känna mig paranoid och osäker.
Jag tänker inte tänka på mina handlingar för att skydda mig från att ni ska bli sura.

Fyfan för er säger jag bara, jag vill inte ha er i mitt liv.
Jag kan inte ha er i mitt liv för det får mig inte att må bra.
Jag vill må bra. 

 

Det gör extremt ont.

Man älskar sina vänner och man blir extremt glad varje gång de frågar om man vill ses.
Det som gör ont är att varje gång behöva säga nej. 
Att behöva neka att träffa dom man älskar och håller nära.
Jag vill kunna vara i eran närhet, jag vill kunna åka till er, jag vill kunna träffa er i stan eller liknande.
Men det går inte, min ångest tar över.

Det känns som att jag sträcker ut en osynlig hand som någon ska ta tag i, visa mig att det inte är farligt att vara ute.

Det gör så ont att vilja något men att det inte går.
Jag vill kunna gå till skolan och leva som er som vågar.
Det är en osynligvägg som håller mig inlåst i mina egna känslor, skriker inombord men det är ingen som hör mig.

 

Jag älskar er, ge inte upp på mig snälla...

 

 

Måste väl ta och skriva någon vidare presentation eller liknande.
Har inte bloggat på extremt länge men tänkte börja något smått igen.

Jag behöver skriva av mig, jag går och släpar på extremt många olika tankar, både bra och dåliga.
Kan knappt tänka en tanke utan att den ska dränkas i annat.
Från skolan till vänner, från vänner till ångest, från ångest till livet osv. 
Inget går riktigt som jag vill just nu.

 

Denna blogg kommer nog mest gå ut på att jag beskriver mina känslor.
Det blir nog enklare att läsa sina tankar på svart och vitt än att tolka dom.

 

Vill ni ha något att garva åt kan ni ju kolla igenom mina tidigare inlägg, kan också skriva att jag inte är tillsammans med Joakim längre.