Lsd..

Har inte skrivit på ett tag då jag inte haft behov utav att skriva av mig.
Kan ju erkänna att det är lite skönt att sitta och knappra på datorn.

 

Tanken att avsluta mitt liv är väl inte så attraktiv längre men jag kommer inte över rädslan över att behöva leva som jag gör nu. - Isolerad, handikappad.

 

Jag är rädd för att stanna men jag är livrädd för att börja gå.
Jag ska träffa en terapeut i slutet av denna månad.. Det är mitt steg tillbaka in i livet.
Jag är livrädd för att ens lyfta benet.
Jag ogillar hur mitt vardag ser ut idag, well bortsätt från att jag har en underbar pojkvän som ofta är här och gör mina dagar ljusare.
Men en dag när jag är ensam går jag upp på morgen, tar en kopp kaffe och en cigg.. Sitter och stirrar upp i taket och lyssnar på musik, äter middag, fixar till djuren och sen sover jag. Nästa dag -> repeat. 
Jag är så uttråkad och deppig att det kliar i kroppen tills det går över till aggression. 

Men jag är trygg.

 

Att ta ett steg in i det "normala" känns otroligt läskigt och obehagets läge i bröstet är kritiskt.
Jag kan inte se mig sitta på en buss på väg till jobbet och liknande... Att ens kliva upp ur sängen på morgonen krävs mer energi och motivation än ni kan tänka er.. Att gå och lägga sig på kvällen och veta att du kommer vakna är en katastrof. Att inte kunna fly från dessa problem är en sjukdom, en plåga och veta att man "måste".

 

Mina läkare har förklarat för mig att min hjärna är liknande till ett barns, min ångest har fängslat mig och alla intryck från världen utanför lägenheten är ett hot, ett ovetande och en läskig miljö.
Mina år av sjukdom har slitit ut min hjärna och har gjort den okapabel att lära sig att tex en bussresa inte är farlig.
Min isolation har gjort mig blind och ovetandes om omvärlden och jag kan inte lära om den.
Kemin i min hjärna har jobbat klart.. Det känns hemskt att veta att jag ej klarar det på min egen hand..
Jag är lärd genom smärta och rädsla och det är allt jag kan se.
Jag måste äta medicin som gör min hjärna kan fungera normalt igen. Det känns lite som att jag är doomed.
Jag upplever samma rädsla som en person som varit i krig/terrordåd har upplevt.. Men utan anledning.

Folk vill hjälpa mig, är tacksam men rädd. Det blir någonslags press.. För jag vet att jag kommer göra mig själv eller de besvikna.
Jag kan inte leva upp till vanliga standards, jag är ett öppet sår..

 

Folk förstår sig ofta inte på hur det kan ha gått så långt, folk förstår ofta inte mig då mina problem ej är synliga.
Jag är trevlig, glad och social när jag träffar mina vänner... Får ofta "Men du som är så glad kan ju inte vara ledsen". Kastar osynligt bajs i era ansikter, döm mig inte för vad ni ser.. Jag kanske inte har kroppen full med ärr.. Men tro mig, insidan är endast trasig vävnad. Det kommer ta år av rehabilitering för mig att kunna läka.. Vet inte om jag är redo.. 

Nu börjar jag bli dåsig så ska kanske hinna ut på en till cigg. Godnatt.